Funderingar
Det är något jag har gått och funderat över ett tag. Jag ska försöka beskriva på ett begripligt sätt men vi får se om jag lyckas.
Jag har vid flera olika tillfällen i mitt liv råkat ut för männsikor som sårat mig, och sedan när jag visar att jag blir ledsen säger andra runt omkring:
- att det var ju inte för att vara elak eller såra det var ju inte meningen.
Men personen som sårade ber inte om ursäkt för sin handling eller sina ord.
Personligen så börjar jag bli trött på det här, det är inte okej att bete sig som en drummel och sedan bara säga att jag menade ju inget illa.
Oavsett om man säger saker i stundens hetta, eller t ex en ogenomtänkt klapp på magen som resulterar i tårar, eller till och med utbrott som har sin grund i sjukdom. Det är inte okej att låtsas som ingenting. Hur svårt ska det vara att även om det som sagts eller gjorts var i all välmening så landade det fel hos mottagaren, jag tycker att då är det på sin plats att be om ursäkt. Att bara avfärda det med att uppsåtet var gott räcker inte. I alla fall inte för mig. (och jag känner att jag börjar bli en långsint j-l)
Och jag försöker "leva som jag lär", alltså när jag sårat någon, eller bara varit kort i tonen t ex pga smärtor eller hormoner, då minns jag ju faktiskt vad jag gjorde sedan när jag mår bättre, även om jag kanske inte alltid inser det där och då. Och jag ber om ursäkt.
Ska det vara så svårt?
Jag har vid flera olika tillfällen i mitt liv råkat ut för männsikor som sårat mig, och sedan när jag visar att jag blir ledsen säger andra runt omkring:
- att det var ju inte för att vara elak eller såra det var ju inte meningen.
Men personen som sårade ber inte om ursäkt för sin handling eller sina ord.
Personligen så börjar jag bli trött på det här, det är inte okej att bete sig som en drummel och sedan bara säga att jag menade ju inget illa.
Oavsett om man säger saker i stundens hetta, eller t ex en ogenomtänkt klapp på magen som resulterar i tårar, eller till och med utbrott som har sin grund i sjukdom. Det är inte okej att låtsas som ingenting. Hur svårt ska det vara att även om det som sagts eller gjorts var i all välmening så landade det fel hos mottagaren, jag tycker att då är det på sin plats att be om ursäkt. Att bara avfärda det med att uppsåtet var gott räcker inte. I alla fall inte för mig. (och jag känner att jag börjar bli en långsint j-l)
Och jag försöker "leva som jag lär", alltså när jag sårat någon, eller bara varit kort i tonen t ex pga smärtor eller hormoner, då minns jag ju faktiskt vad jag gjorde sedan när jag mår bättre, även om jag kanske inte alltid inser det där och då. Och jag ber om ursäkt.
Ska det vara så svårt?
Kommentarer
Postat av: Lilla Jag!
Håller helt med dig. Om det inte var meningen att såra eller vara elak så säger man väl förlåt. Och ibland gör eller säger man saker som andra uppfattar som fel, då ber man väl också om ursäkt??? Den andra personen har ju tagit illa vid sig. Jag har också upplevt detta, av nära vänner. Man undrar om de tänker överhuvudtaget....
Massor med kramar!
Postat av: Annica
Du sätter precis ord på mina tankar..
Hatar uttrycket "vill ju bara väl","menar bara väl"
Om det sårar mig som mottagare så spelar det ingen roll hur bra tanken va innan den sas högt..
Det sårar men ingen ber om ursäkt utan ofta är det jag som har för höga krav på min omgivning..
kanske länkar till ditt inlägg som ett bevis på att det inte är jag som tänker konstigt:)
kramar
Trackback
